|
Vi har alldeles för mycket älg, rådjur
och annat klövvilt i våra skogar. Markägarna väljer allt som
oftast att satsa på gran, av den anledningen att det är det trädslag
som lider minst av viltbetning. Det är alltså till stor del
viltstammarna som styr trädslagsvalet. Viltstammarna kan inte
vara större än att man kan få upp skogar på de flesta ställen
av de flesta trädslag utan att risken att få allt för stora
viltskador bedöms för stor. Man kan inte säga att man
bedriver ett långsiktigt och uthålligt skogsbruk i dagsläget
när viltstammarna tillåts vara så stora.
Vid kalkyler för beståndsanläggning
av beteskänsliga trädslag så räknar man ofta med en kostnad
för utstängsling av vilt. Detta medför en stor
konkurrensnackdel för dessa trädslag gentemot granen. Detta sätt
att räkna är felaktigt. Kostnader för att hålla höga
viltstammar kan inte belasta arter som är känsliga för
viltbete, utan det är de intressen som vill hålla de höga
viltstammarna som måste stå för dess kostnader. Gran odlas
ofta på ståndorter där andra trädslag vore lämpligare t.ex.
tall asp eller ek. Vid kalkyler gällande trädslagsval måste
man räkna med att trädslaget påverkar hur stora viltstammarna
kan vara. Vill man ha stora viltstammar måste man satsa på
bestånd som i framtiden kan producera mycket foder till viltet.
Alltså trädslag som tall asp och ek dvs samma arter som utsätts
för stora skador. Man kan antagligen hålla 5 – 10 ggr högre
stammar av klövvilt om man satsar på asp i stället för på
gran. På motsvarande sätt påverkas risken för viltskador.
Vid val av trädslag som ger stort foderutbud minskar risken för
viltskador på skogslandskapet. Forts.... |
